Jörgen Fogelklou, kommunalråd
Har ordet

Göteborg var en gång en fantastisk stad och vi måste våga ha en dröm om att vi kan
bättre än det som redan är gjort. Under de senaste tio åren har vi haft högkonjunktur.
Den har vi ägnat åt att formligen ösa skattemedel över integrationsprojekt. Vi har försörjt
projektledare, samordnare, tolkar, kulturföreningar och moskéer – allt i integrationens
namn. Nu står vi med facit i hand. Alla satsningar på diverse vithetsstudier, kamelfarmer
och normkritiska handlingsplaner har inte minskat vare sig segregationen eller utanförskapen.
För att inte tala om alla de miljarder vi lagt på SFI, språktolkar och modersmålsundervisning,
utan att ställa krav på motprestation. Detta har medfört att vi nu har
tusentals personer som aldrig har behövt lära sig svenska i Göteborg. Staden fortsätter
att slitas isär. Vi har fortfarande ett stort antal utanförskapsområden, kombinerat med
gängkriminalitet och klanstyren.

Vi har kommit till en återvändsgränd för svensk migrationspolitik. Den snällism som
genomsyrat området måste ersättas med förnuft och praktiskt ansvarstagande. Invandringen
till Sverige, och i synnerhet till Göteborg måste nu villkoras av individuellt ekonomiskt
ansvar och i övrigt ligga på den absoluta miniminivå som konventionsåtaganden
och EU-rätt medger.

Nu krävs politiskt ansvar och ryggrad för att ta de svåra och obekväma beslut som är
nödvändiga. Segregationen och utanförskapet måste brytas. Den förlorade medborgarandan
måste återupprättas. Vi måste stärka vår gemensamma identitet, på så sätt
ökas den sociala tilliten. Vi kan inte längre tillåta segregerande sedvänjor, böneutrop
på arabiska eller separata badtider för män och kvinnor. Vi kan inte heller tolerera att
barn i förskolan tvingas bära slöja av personalen eller att skolor drivs av islamister. Vårt
majoritetssamhälle ska aldrig böja sig för minaretsamhället.

Vi måste våga ha en dröm om att vi kan bättre än det som redan är gjort.
De problem som vår polischef tillkännagivit att vi kört fast i, de finns kvar och förvärras
för varje dag. I vår stad har vi pojkar runt 13 – 14 år som ansluter sig till gäng ute i
förorten. En del av dem är ute om nätterna även när det är skola dagen efter. En del gör
ärenden och springer med leveranser åt de som är äldre. Instegsjobb, lära sig vem som
bestämmer, lära sig veta hut av trasiga förebilder. Gör man fel och är 14 år gammal,
då finns inga vuxna i närheten, inga fullt utvecklade sinnen som tänker ”han är bara en
pojke”. Det är djungelns lag, eller ska vi säga SIFU – sist in och först ut till att få slag och
sparkar. Ibland på film för att visa andra barn att så här går det till.

Sedan offren på andra sidan, de som bara råkar gå förbi och som inget hellre vill än att
få tillhöra sina jämgamla vänner. De som får lära sig den hårda vägen att man lämnar
ifrån sig allt, mobilen, jackan, tilliten. Två sidor, flera offer. På den ena sidan finns uteblivna
förväntningar, uteblivna krav och borttappade regler, en skola i fritt fall där koncentrationen
bröts långt innan lektionen ens hann börja.

Jag försöker ta in allt som händer i Göteborg. Jag tänker på alla de barn som har rånats
på öppna gator i området där vi bor. Det finns barn som aldrig har sett sina föräldrar
resa sig upp för att gå iväg till jobbet, de som på grund av ett uteblivet föräldraskap far
illa. Jag kommer osökt in på William Goldings bok ”Flugornas herre”. Visst gör det ont att
läsa om barn som gör upp regler för andra barn, men det gör mer ont att uppleva det i
verkligheten. Tonåringar i Göteborg – gör åverkan på andra barn.

Själv har jag flera barn och bonusbarn, snart vuxna allihop. Alla som har sett en sovande
tonåring vet hur de rör om inuti hjärtat. Så mjuka i sin kantighet, så ofärdiga. Man vet
att om någon skulle skada dem tills de ligger ner och gråter, då går precis lika mycket
sönder inne i en själv. Jag tänker på de vuxna som på grund av en oansvarig politik,
helt utan motkrav eller förväntningar, aldrig rest sig upp och tagit kontrollen över sina liv,
inte stöttat sina barn genom skolan. Den konstgjorda andningen, de påhittade jobben
som finansierats av våra samlade skattepengar. Det fungerar inte längre.

Förväntningarnas tid är här.
Vi ska ställa krav, resa oss upp och borsta av våra skolreformer. Vi måste blåsa kunskap
och kraft tillbaka i både elever, lärare och rektorer. Vi måste se över alla de verktyg som
redan finns och använda dem rätt. Vi måste ta bildningen och disciplinen tillbaka in i
klassrummen. Endast så bygger vi en stad från grunden och uppåt igen. Med självförtroende
och egenansvar, genom de som är unga idag.

Det är nämligen min fasta övertygelse att majoriteten av göteborgarna, oavsett bakgrund
och ålder är skötsamma, hederliga medborgare som försöker få sin vardag att
gå ihop. Människor med drömmar och förhoppningar. Vi kan inte låta ett antal ruttna
äpplen förstöra hela korgen. Nu måste det råda nolltolerans mot hederskulturer, gängkriminalitet
och andra som förstör för majoriteten.

Låt oss forma det svenska folkhemmet.
Göteborg kan åter bli en fantastisk stad där människors drömmar går i uppfyllelse. Om
vi vågar ha en dröm om att vi kan bättre än det som redan är gjort. Göteborg är min
plats på jorden. En plats som jag gärna delar med andra. Med alla er som vill vara en
del av den och göra staden bättre. Ni som tror på att vi kan bättre än det som redan är
gjort. Ni som tror på flit och idogt arbete. På att göra sin plikt, sen kräva sin rätt. Ni som
vill vara med att forma framtidens folkhem. Den stora skiljelinjen går nämligen inte mellan
var man är född eller vilken bakgrund man har. Den går inte heller mellan storleken
på våra plånböcker. Skiljelinjen idag går mellan det destruktiva och det konstruktiva.
Mellan de som väljer att fylla våra barn med kunskap och framtidshopp och de som
väljer att fylla dem med självömkan och droger.

Till Göteborg, till vår plats på jorden, välkomnar jag de som vill
bidra och hjälpa till med att bygga våra bilar, men inte er som vill
bränna upp dem.